hontogdensistaritalinen

1.

När jag var liten idrottade jag mycket. I sexan gick jag i idrottsklass (= 5 idrottslektioner i veckan), spelade fotboll 3 ggr i veckan, handboll 3 ggr i veckan, jag var med i skollaget i fotboll och skollaget i volleyboll. Det var inte helt rimligt, men på något sätt fick jag ändå ihop det. Jag hade så himla mycket energi och gjorde mig av med den genom att vara aktiv i sportvärlden. 
Jag upptäckte under denna tid en skada i mina fötter när jag ramlade ihop under en handbollsmatch med extrema smärtor, och jag gick från att idrotta i stort sett varje vaken timme på dygnet, till att inte kunna göra det alls. 
Från att spela full tid varje match till att alltid tvingas sitta på bänken. Från att ha idrott i skolan varje dag, till att ständigt behöva sitta bredvid och kolla på. Frustrationen var stor och jag mådde sämre och sämre för varje dag som gick. Jag började skolka. Hetsäta. Skära mig. Ha konstant ångest. Prata med en kurator som visade sig vara helt dum i huvudet. Jag tappade bort mig själv. Inte bara pga att jag inte kunde leva mitt liv som jag tidigare gjort, utan för att jag var så ovan att inte ha någonting att brinna för längre. Jag var fullständigt talanglös bortsett från bollsporterna, så hur skulle det här bli? Det var i sexan jag började få min första depression. Och det var bara början. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas